De flesta har tidigare hört talas om så kallade världsarv. Dessa är kultur eller naturminnen som anses vara av värde för mänskligheten och inte bara för det enskilda landet som arvet finns i. Dessa världsarv är viktiga av olika skäl beroende på vad det är och vad dess historik är. Men de anses vara en inspirerande del av människans historia och har en viktig plats hos många. Det kan till exempel vara av intresse för historiker, författare och liknande men världsarven är också otroligt viktiga för turism.
Exakt vad som är ett världsarv är dock inte det enklaste att klura ut. Det kan nämligen handla om allt från platser, städer, miljöer eller specifika saker beroende på vad det är för arv och vad dess historik är. Det är därför inte alltid lika enkelt att veta exakt vad som är ett världsarv men som tur är så finns det 
dels listor på dessa och besöker man en plats som är klassificerad som ett världsarv så är det också tydligt utmärkt. Det är med andra ord svårt att besöka ett världsarv utan att själv veta om platsens betydelse för mänskligheten. På plats brukar det också finns information att få om arvets betydelse för människan och varför det blev klassat som ett världsarv från första början.
Det finns idag en hel del världsarv i världen, över tusen stycken finns det idag och fler tillkommer. Dessa är i sin tur fördelade på över 160 stycken länder. Man har idag ett större fokus på att ta in vissa specifika typer av minnen på världsarvslistan eftersom det idag finns väldigt många fler kulturminnen än till exempel naturminnen. Man vill även försöka sprida ut världsarvskartan eftersom majoriteten av alla världsarven finns idag i Europa och Nordamerika. I Sverige så finns det i dagsläget femton stycken världsarv på listan som har tillkommit sedan UNESCOs konvention om skydd för världens kultur- och naturminnen skrevs under 1985.
Hur blir något klassat som ett världsarv?
Eftersom världsarven har en otroligt stor betydelse inte bara för människan utan också för det egna landet så finns det såklart en stor angelägenhet att få sina objekt, orter och liknande klassificerat som ett världsarv. Men hur går det egentligen till för ett land som vill att något i deras land ska bli klassificerat?
Till att börja med måste det egna landet först och främst hitta ett kultur- eller naturminne som är av värde. Det måste vara så pass värdefullt att det verkligen finns skäl till att klassa det som ett världsarv. I 
Sverige så är det till exempel Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket som är ansvariga för att ta fram nya förslag på världsarv i Sverige. När en av dessa sedan hittat ett minne som de känner är värdefullt nog så förbereder de ärendet åt regeringen som sedan tar förslaget till UNESCO.
UNESCO har en världsarvskommitté som möts en gång om året just för att diskutera förslagen från nya länder. Denna kommitté tar sedan ställning till förslaget och om de godkänner ett förslag så tas det sedan upp på UNESCOs världsarvslista. Efter att ett objekt finns på denna lista så måste det garanteras vård och skydd för alla framtid. Det innebär alltså en hel del ansvarstagande för det land som har ett eller flera världsarv.
UNESCOs världsarvskommitté består av tjugoen stycken delegationer från tjugoen olika länder. Dessa sitter på en mandatperiod och byts sedan ut för att det ska ske ett tydligt ombyte av delegationer. Dessa har ansvar över att dels ta in nya världsarv på listan men också för att diskutera befintliga arv och deras status. Man har också som ansvar att diskutera och ta beslut kring världsarvslistans framtid.
Världsarvets framtid
Ett världsarv ägs dock inte av landet. Även om ett världsarv syftar på ett kultur- eller naturminne som har betydelse för mänskligheten så kan det i sin tur vara ägt av antingen staten eller en privatperson. Efter att man fått sitt objekt på UNESCOs världsarvslista så måste man sköta om minnet så att det inte förstörs. Man ska utöver det också se till att minnet inte förlorar sitt värde för mänskligheten. Med andra ord så måste man ta en hel del ansvar för sitt arv men samtidigt så är det en form av statussymbol att ha ett världsarv, inte bara för den eller dem som äger det utan också för landet som det befinner sig i.
Men bara för att man fått något klassat som ett världsarv så är det inte frid och fröjd. Sköts inte minnet om så att dess betydelse bevaras så kan det tappa sin status som världsarv. Det kan hända om platsen eller objektet till exempel förstörs eller om det missköts av ägaren.
Sverige är idag mera återhållsamt kring nominering av nya arv. Detta har att göra med att UNESCO beslutat att försöka ta in färre kulturminnen överlag och försöka fokusera mera på bland annat naturminnen men också kulturminnen som är mer specifika, till exempel kring vetenskap och liknande.